hemlängtan? no, sir.
2011-01-16 @ 19:55:09
Mailade hem till min mamma för en-två dagar sedan och hittade ett svar i min inkorg... Sanningen är att det var så jävla deprimerande att jag inte ens brydde mig om att svara. Det är helt otroligt hur hon kan lyckas att inte ge NÅGON SOM HELST respons på något någon annan säger MEN hon lyckas svara på varenda fråga man ger henne på ett deprimerande och potentiellt jag-tar-livet-av-mig-för-att-slippa-läsa-resten-sätt genom hängning från en taklampa. Herregud. Inte ens rummet i Madrid var lika dystert.
Det var 4,5 månad sedan jag lämnade den lilla förortshålan och dess invånare - hur är det möjligt att inga som helst framsteg har gjorts? Det är nästan så de går bakåt och upprepar sina misstag.
Att åka ifrån mina blodsband och demoner är det bästa jag någonsin gjort - jag fruktar dagen då jag måste återvända. 6,5 månad kvar.
Hur bor man ihop med någon som går en på nerverna? Som är självisk? Högljudd? Respektlös? Och den personen du minst kommer överrens med på jorden? Hur gör man det med ständigt bråk, slagsmål & skrik? Med fullständigt ologiska argument och tjafs som alltid slutar i att HON kommer undan utan att behöva göra något över huvudtaget? Hur bor man på ett sådant ställe utan att bli vansinnig?
Jag tror att med en mp3, massvis med ärenden som gör att du vistas större delen av tiden bortifrån hemmet & projekt som betyder att övrig tid tillbringas upptagen på annat håll. Öronproppar är nog en bra investering dessutom. De 6,5 månaderna jag kommer bo "hemma" kommer vara mer utmaning än min uppväxt innan jag åkte till Spanien.
Fast det är förstås, om min älskade vovve & kisse inte finns kvar pga hennes twistade personlighet och impulser så kan jag ju alltid slippa återvända. Hur frestande det än låter att slippa återvända till det helvetet så väljer jag ändå mina djur i första hand. <3
Håll utkick för ett mer optimistiskt -mindre textfyllt inlägg ikväll.
Permalink Dagens noteringar Kommentarer (0) Trackbacks ()